Omnikulturs tankesmedja

Klaviaturer, kaleidoskop och det sanna jaget

2010-10-18T05:53:00.000-07:00

Häromveckan hörde jag några forskare på radio tala om ljuset, och ljusets våglängder. Vi vet ju alla att vårt öga inte kan uppfatta alla dessa våglängder, utan bara ett visst spektrum. Men vet ni hur lite vi egentligen kan se? Tänk er klaviaturen på ett piano, sade forskarna jag lyssnade till. Människans öga kan se ungefär vad som ryms inom en oktav på pianot. Men om man skulle lägga in resten av ljusets våglängder på samma klaviatur skulle den få sträcka sig hela vägen till solen. Pianot skulle behöva sträcka sig ut i rymden, förbi Venus och Merkurius och ända fram till vår sol, för att räcka till!

Det går inte att begripa. Våra möjligheter till förnimmelse – vare sig det gäller syn, hörsel, lukt, smak eller känsel – är så fruktansvärt begränsade. Vi rör oss inom ramen för en liten, liten skärva av det vi kallar verkligheten. Ur det perspektivet känns det som en omöjlighet att skaffa sig en korrekt bild av verkligheten. Som människor har vi helt enkelt inte tillräcklig kapacitet för att avgöra vilken av alla konkurrerande världsbilder som är sann, i en objektiv mening. Däremot kan vi ana att vissa sätt att se hur olika världsbilder påverkar oss och vårt sätt att vara människor. Vissa sätt att se på världen tycks bättre lämpade för humanism och medmänsklighet – medan andra tycks lägga grunden för imperialism, förtryck eller rovdrift på naturen.

Hur är det då med oss själva? Finns det något sant jag, någon kärna som jag kan komma åt innerst inne, om jag bara skrapar av tillräckligt mycket av ytan? För många år sedan deltog jag i en kurs i genren ”självutveckling” och träffade en kvinna som deltog väldigt intensivt i alla övningar. Hon dansade sig svettig, sjöng och ylade (precis som vi andra på kursen) – men ändå var hon på något sätt besviken. Hon hade varit med i en massa självutvecklingskurser, men tyckte fortfarande inte att hon hade hittat sig själv. Hon sökte frenetiskt efter någonting som ständigt drog sig undan.

Jag tror att det är lika omöjligt att hitta ett sant jag, som en sann bild av verkligheten. Det finns förmodligen en objektivt ”sann” uppsättning atomer och molekyler, erfarenheter och minnen, kött och blod som tillsammans utgör det jag kallar för ”mig själv”. Men den uppsättningen kan också sättas samman, kombineras och beskrivas på oändligt många sätt. Glasbitarna i ett kaleidoskop formar sig till ständigt nya mönster när vi skakar det, och när vi tittar på mönstren kan vi tolka dem som figurer eller bilder. På samma sätt kan en människas delar ruskas om och sättas samman i oändligt många varianter, som kan tolkas i en mängd olika berättelser. Vilket mönster och vilken berättelse är då mest sann? Kanske är det egentligen mer relevant att fråga: vilken berättelse fungerar bäst? Vilken berättelse om dig själv ger dig mest styrka, kraft och glädje att gå vidare i den värld där du lever? Behöver du kanske en känsla av sanning helt enkelt för att livet ska vara mödan värt?

Vad tror vi på, egentligen?

2010-09-20T03:10:00.000-07:00

I min forskning fascineras jag ofta av det sekulariserade samhällets paradoxer: vi har aldrig tidigare varit så fria att tänka och uttrycka oss som individer. Sett ur ett globalt perspektiv är svenskarna till och med extrema: ingen annan befolkning har i så stor utsträckning släppt sin religiösa tro och vänt de gamla auktoriteterna ryggen. Men det är inte riktigt hela sanningen…

Det som är speciellt med Sverige, jämfört med övriga Europa, är att så många tillhör kyrkan, utan att beskriva sig som troende. En mycket liten andel svenskar tror idag på en personlig Gud. 70 % av svenskarna tänker (ibland eller ofta) på meningen med livet, men ungefär lika många svenskar säger att de inte är religiösa. 90 % av svenskarna deltar i kyrkliga gudstjänster bara en eller ett par gång per år, eller ännu mer sällan. Samtidigt är mer än 70 % av den svenska befolkningen fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan. Varför är det så? De kyrkliga riterna, om man bortser från söndagens gudstjänst, utgör en del av svaret.
Sekulariseringen har inneburit, i sitt första skede, att människor har tappat sin trosmässiga koppling till kyrkan, men däremot har tillhörigheten fortlevt, genom det fortsatta brukandet av kyrkliga handlingar.

Här kommer just den svenska paradoxen till uttryck: man vill fortsätta vara medlem i kyrkan och döper gärna sina barn (56 % av alla nyfödda) och begraver sina anhöriga (83 % av alla begravningar) i kyrkan – men man har ingen egen tro och beskriver sig inte som religiös. Därför är det inte heller så konstigt att det allra flesta som väljer att till exempel gifta sig i kyrkan inte gör det av religiösa skäl, utan för att det är extra festligt och högtidligt. Att prästen kanske pratar om gud har man överseende med – prästen måste ju trots allt följa sin övertygelse, och det är viktigt att allt görs på rätt sätt.

Men frågan är då: vad tror då egentligen svenskarna på? Till vardags behöver vi ju oftast inte svara på den frågan. Livet rullar ju på så bra ändå. Men för eller senare ställs alla människor inför svåra situationer som inte kan lösas enbart genom materiella resurser. Du måste ta ett svårt beslut, hantera en stor orättvisa, eller lära dig att leva med en oväntad motgång.

Finns det något som vägleder dig? Något som håller dig uppe? Som driver dig vidare?

Sekterism i världsvid kyrka måste debatteras

2010-04-19T00:23:00.000-07:00

Bitte Assarmo skriver (på Brännpunkt i SvD den 15 april) angående pedofilskandalen till katolska kyrkans försvar. Sexuella övergrepp mot barn är naturligtvis inte något specifikt för katolska kyrkan – det förekommer i alla miljöer. Celibatet är inte orskaen till övergreppen, menar Assarmo, som tycker att debatten styrs av fördomar mot katolska kyrkan. Men Assarmo tycks inte ha insett vad som är den främsta orsaken till att övergreppen blivit så uppmärksammade världen över – nämligen det faktum att kyrkans företrädare genomgående har uppmanats att sluta leden kring de obehagliga händelserna för att inte skada kyrkans trovärdighet.

I den bemärkelsen skiljer sig inte heller katolska kyrkan från andra övergreppsmiljöer, som ofta är slutna och hierarkiskt ordnade. I den incestuösa familjen hålls den yttre fasaden intakt och offrets beroendeställning till förövaren gör mörkertalet stort. Övergreppen tycks bli möjliga just för att det saknas öppenhet och insyn, och för att makten är koncentrerad till en person. Det uppseendeväckande i ”den katolska” pedofilskandalen är att det inte handlar om en enskild förövare som valt att mörklägga sitt beteende – utan om en världsvid kyrka. Assarmo lyfter fram omsorgen om offren, men en sådan omsorg kräver att katolska kyrkans kultur utreds – som en miljö där övergrepp inte bara har förekommit utan också systematiskt tystats ned.

Övergreppsdebatten gör det möjligt för katolska kyrkans ledare att ”rena kyrkan” menar Assarmo. För att denna reningsprocess ska bli trovärdig, också för oss som står utanför den katolska tron, måste den inbegripa just en öppen debatt kring de organisatoriska strukturer som gjort tystnadens kultur möjlig. Det kräver att katolska kyrkan vågar göra upp med sina sekteristiska drag och öppna portarna för ifrågasättande och utveckling.

Att vara lycklig – eller levande

2010-01-25T07:30:00.000-08:00

På Omnikulturs Tankecirkel i tisdags ställde sig en av cirkelns kloka kvinnor frågan: ”Vad är vi för varelser egentligen? Vad håller vi på med? Varför måste vi bråka och krångla till allt så förfärligt? Varför räcker det inte bara med att titta upp på stjärnhimlen en klar vinternatt?” Det är på pricken, tycker jag. Varför ska det vara så förbaskat svårt att vara lite nöjd och glad? Här är vi människovarelser, placerade på en planet i ett oändligt universum. Vi färdas alla en kort stund tillsammans genom den stjärnbeströdda evigheten – och så ägnar vi våra liv åt att bekymra oss! Vi sneglar missunnsamt på våra vänner som verkar ”lyckas”, eller är upptagna med bilder av livet som livet aldrig verkar kunna nå upp till. Och så riskerar vi att missa alltihop!

Ämnet är både banalt och fundamentalt. Det finns egentligen ingenting svårare att fundera över än vad allting går ut på, och hur man bäst kan leva ett människoliv. Samtidigt är vi ständigt omgivna av kloka råd och hurtfriska metodböcker (eller bloggar som den här!). Medveten närvaro och mindfulness, yoga och självkännedom, transcendental meditation och kostfibrer. Bara vi utbildar oss lite till och jobbar lite mer på oss själva kan vi nå fram – ibland genom mirakelkurer som bara ska ta några veckor.

Visst finns det mycket visdom vi kan tillägna oss, och det är klart att det är spännande att pröva nya sätt att tänka och förhålla sig till livet. Men är lyckan verkligen ett pris som tilldelas människan för väl utförda livsuppgifter? Ja, ibland tänker man nog så. Ofta kommer jag på mig själv med att se lyckan som ett avlägset mål, som kanske kan få avnjutas, bara

• vi har renoverat färdigt huset
• jag äntligen får semester
• min partner lyckas förstå mig
• jag får ihop alla bitarna i livspusslet

… eller nåt annat mer eller mindre ouppnåeligt mål. Och så strävar jag på, precis som alla andra, med jobb och vardag, familjeliv och projekt, och hoppas och väntar på att lyckan någon gång ska ramla ner över mig. Men är det verkligen vid de där slutpunkterna, när allt faller på plats, som jag mår som allra bäst?

Kanske är ändå detta med närvaro en mycket viktig nyckel. Om jag tänker tillbaks på stunder då jag mått riktigt bra är det egentligen inte lyckan jag ser – utan närvaron i både det stora och det lilla, både det njutbara och det svåra. Känslan jag framför allt värderar är känslan av att vara helt och fullt ut jag. Oavsett om jag våndas eller är tillfreds. Och det är egentligen inte svårare än så: att titta upp mot stjärnhimlen och konstatera att här är jag, just nu, jag är människa och jag lever. Men då handlar det inte om att vara lycklig – utan att vara levande. Och det är väl precis det som är så svårt…

Normotisk eller galen?

2009-11-26T04:05:00.000-08:00

Är du fullt normal? Har du tagit alla test? Normallång, normaltränad, normalsexig och normalkompetent? Jagas vi inte alla, mer eller mindre, av kraven på konformitet och anpassning – normalitet?

I fredags lyssnade jag till en föreläsning av Margareta Svensson Paras, chef för Uppsala stadsmission. Jag hade bjudit in henne som gäst till min universitetskurs i Uppsala om livsåskådning och psykisk hälsa. De människor som Margareta möter i sitt arbete kan knappast beskrivas som ”normala” eller ”anpassade”. De är arbetslösa, narkomaner, alkoholister, psykiskt funktionshindrade, kriminella – och dessutom saknar de oftast bostad. Vad är samhällets mål för dessa olycksbarn i välfärden? För de allra flesta som Margareta möter är ett eget hem det som står längst upp på önskelistan. En dörr att kunna stänga om sig, en egen säng. Men i Uppsala kommun krävs att du varit nykter i ett halvår innan du kan få hjälp med bostad. Anpassning först – sedan får du vara med. Frågan är hur lätt det är för Anki, som varit alkoholist i 18 år, eller Micke, som missbrukat droger sedan han gick i högstadiet för femton år sedan? På kursen i Uppsala pratar vi vidare om hur man ser på hälsa och normalitet, och jag lyfter fram Lennart Nordenfeldts definition av hälsa: ”graden av handlingsförmåga i relation till ens vitala mål”. Vad händer om total nykterhet inte ingår bland Ankis vitala mål? Kan samhället acceptera henne ändå? Finns det rum för människor som inte vill anpassa sig till normen om lyckadhet?

Till skillnad från Anki (som bara är ett uppdiktat exempel) har jag bostad, arbete och är väldigt välanpassad. Nästan för anpassad ibland, kan jag tycka. För oss som tillhör de ”välartade” lurar nämligen ett annat problem: risken att bli onormalt normal. Eller normotisk, som psykoanalytikern Christopher Bollas kallar det. För den normotiska människan är det allt överskuggande målet just att vara normal och anpassad. Det gäller att passa in i alla tabeller och diagram, att inte spreta ut för mycket åt något håll, och att lyckas alldeles lagom mycket. För den normotiska har det normala blivit så viktigt att han eller hon tappat bort sin egen drivkraft – sin egen känsla av vad som är viktigt eller värt att sträva efter. Därför blir till sist livet tomt och meningslöst. Man har utåt sett visserligen lyckats alldeles utomordentligt väl, men frågan är varför och för vem? Kanske landar man till sist i orden: ”alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”.

Donald W Winncott, som tillhör samma psykoanalytiska skola som Bollas, har ett väldigt skönt sätt att se på hälsa som jag ofta återvänder till när jag behöver avnormotiseras: hälsa är att känna sig verklig och levande. Och det kan jag mäkta med, oavsett om jag är utmattad, alkoholiserad, sängliggande eller mitt i karriärens stormsteg. Fast det är troligare att jag missar det när jag jagar efter normalitetens prispokal. Hellre då lite sjuk och galen – men levande!

Vem är rädd för knyttet?

2009-10-08T00:25:00.000-07:00

I tisdags öppnade Omnikulturs tankecirkel (se omnikulturs hemsida) igen för hösten. Tankesmedjan var full av intressanta kvinnor som vill och vågar närma sig de stora frågorna. En av frågorna vi bestämde oss för att brottas med den här terminen var RÄDSLA. Vad är vi rädda för och hur mycket tillåter vi våra rädslor att styra vårt liv? Man kan bli rädd bara av att ställa frågan...

Är vi rädda för spindlar, mörker och mördare? Eller sjukdom, katastrofer och död? Kanske är en av de vanligaste (och farligaste?) rädslorna rädslan för knyttet. Då menar jag rädslan för de där små ynkliga varelserna, utslängda i universum, som vi alla är. Ett litet och ensamt knytt. Kanske bottnar alla rädslor egentligen i skräcken för att möta vår egen utsatthet - vår egen inre knyttighet? Ett knytt som plötsligt kan dyka upp inom oss i oväntade situationer, och när vi minst av allt önskar det. Så hur lyckas man då vara ett litet knytt och ändå inte bara överleva - utan leva?

Jag kan inte låta bli att citera den existentiellt mycket träffsäkra Tove Jansson:

"Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flöd knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!"

Vad är du rädd för?

Tankens valfrihet bygger upp människan

2009-09-22T03:46:00.000-07:00

Eftersom en dryg månad har gått sedan mitt inlägg på SvD publicerades på webben lägger jag nu ut det i sin helhet här på bloggen.

I sin ledare i SvD 2009-08-02 presenterar Johan Wennström den positiva psykologin, och låter den bilda utgångspunkt för att propagera för de klassiska dygderna och en konservativ livsstil. Dessvärre vittnar det mesta i Wennströms resonemang om en mycket naiv förståelse av både psykologi och mänsklig utveckling.

Till att börja med hävdar Wennström att de klassiska dygderna ”förmodligen” växte fram evolutionärt, och att de därför borde lyftas fram igen, istället för att förhånas. Om dygderna skulle vara ett resultat av evolution och naturligt urval, faller dock Wennströms resonemang av sig själv. Wennström får det att låta som om evolutionen var något som försiggick i det förflutna (läs: fram till västerländsk medeltid), och som vi idag kan vända oss till som ett rättesnöre. Vill man hänvisa till evolutionen måste man istället acceptera den ständigt fortgående processen av utveckling, biologisk såväl som social. Ur ett evolutionärt perspektiv måste den livsåskådning eller filosofi som dominerar ett samhälle betraktas som den som bäst gynnar mänskligt liv och utveckling – oavsett om den stavas religiös fundamentalism eller värdenihilism. Existentiella och filosofiska resonemang kan därför aldrig ta sin grund i evolution eller naturvetenskapliga ”bevis”, eftersom de måste bygga på mänskliga värderingar och diskussionen kring dessa. Låt mig visa detta genom att följa Wennström i hans vidare resonemang.

Dygder som vishet, måttfullhet, kärlek och rättrådighet är tillräckligt universella för att ständigt vara aktuella. Wennström missar dock att innehållet i dem varierar, och måste göra det. Visheten har inte ett ansikte, utan många. Hur många religiösa och politiska ledare menar inte att de följer en vis och rättrådig väg? Och likväl kan de röra sig i diametralt olika riktning. Hur många individer menar inte att kärleken är det viktigaste? Och likväl hittar inte alla samma form för att leva ut den. I efterdyningarna av Pridefestivalen är väl detta nog så tydligt. Men Wennström lyfter istället fram äktenskapet som om det vore någon form av kulturoberoende lyckomaskin. Forskningen, säger Wennström och hänvisar till Martin Seligman, visar att de som gifter sig är lyckligare. Därför borde vi inte överge denna institution. Frågan som Wennström inte ställer sig, men som Seligman själv gör, är om det verkligen är så enkelt att äktenskapet gör människor lyckliga – eller om det är så att människor gifter sig just för att de är lyckliga. Om man vill manifestera sin lycka i Sverige idag finns det dessutom inga andra kollektiva uttryck än just bröllopet. Därför väljer många ett kyrkbröllop för att det är festligt, högtidligt och symboliskt välbekant, även om många känner sig tveksamma till både den religiösa kopplingen och det livslånga avtalet.

Med andra ord: det är underbart att det finns gifta människor som är lyckliga, och det är begripligt att det finns lyckliga människor som vill gifta sig även om de inte tror på livslång kärlek. Däremot är det djupt problematiskt att implicera att sökandet efter andra (sam)levnadsformer skulle undergräva vårt individuella eller sociala välbefinnande. Tack och lov att vi lever i en kultur där vi tillåts skilja oss inte bara från till exempel misshandel och förtryck – men också från livsstilar som faktiskt inte passar alla! Tack och lov att skammen kring att vara singel, ensamstående förälder eller queer i någon bemärkelse håller på att lätta – tänk så mycket psykisk hälsa vi har vunnit tack vare detta!

Förutom äktenskapet slår Wennström ett slag för tron som en relevant dygd idag. Han talar inte specifikt om gudstron, men menar att vi måste ”välja bort värdenihilismen och tro på att livet har mening” eftersom det leder till en högre tillfredsställelse i livet. Argumentet i sig är nästan inte värt att bemöta: även om det vore sant, hur skulle en människa kunna prestera en tro i syfte att bli lycklig? Samtidigt är det trots allt här som Wennström lyckas sätta fingret på ett akut dilemma som det postmoderna Sverige står mitt uppe i. Individen har blivit sin egen auktoritet i en värld av valmöjligheter. Inga sanningar håller längre för alla, och så måste vi alla fatta våra egna beslut.

I många kulturer är detta en frihet man bara kan drömma om. Samtidigt är valfriheten också ett ångestskapande ansvar att bära. Ibland blir bördan för tung och de gamla auktoriteterna och institutionerna framstår i ett nostalgiskt skimmer. Men sekulariseringen och emancipationen kan inte göras ogjord. Istället utgör de vårt fundament för fortsatt existentiell utveckling. Vi är alla fria att välja vårt sätt att förverkliga vishet, kärlek, rättrådighet, tro och tapperhet – eller lycka om vi så vill. Detta är en valfrihet bortom tandkrämssorter och jeansmärken. Det handlar om den tankens valfrihet som utgör grunden för demokrati. Vilket samhälle den demokratiska öppenheten kommer att generera på sikt är det ingen som vet. Men det är ett äventyr att få delta i processen – ett äventyr som också gör ont ibland.

Äktenskapet är ingen oberoende lyckomaskin

2009-08-04T02:42:00.000-07:00

På Svenska Dagbladets ledarblogg ger jag idag en replik på Johan Wennströms ledare från den 2 augusti, där han behandlar den positiva psykologin, och låter den bilda utgångspunkt för att propagera för de klassiska dygderna och en konservativ livsstil. Läs mer på SvD:s ledarblogg.

En känsla av helighet

2009-06-12T02:36:00.000-07:00

I bruset från dokusåpor, TV-serier och reklam kan jag ibland längta efter en känsla av helighet. Att slå på TV:n är en enkel möjlighet till ”tidsfördriv” – men ibland undrar jag varför tiden över huvud taget måste fördrivas, när vi så ofta upplever att den inte räcker till. Ibland undrar jag vart det sköra men okränkbara som heter ”livet” har tagit vägen.

Det heliga kopplas ofta samman med det avlägsna, upphöjda – det helt och hållet annorlunda. Katedralen ger en utmärkt bild av den sortens helighet. Takhöjden tar andan ur en, och man sänker automatiskt rösten. Allt känns liksom lite futtigt att säga när ekot förstorar och förlänger genom att kasta ljudet mellan pelarvalven. Mittgången sträcker ut sig som en oändlig röd matta, och långt, långt där framme sammanstrålar arkitekturens linjer vid högaltaret. Trappan upp till altaret kompletterar bilden, och det är lätt att känna att man har väldigt lite att göra med det som rör sig där framme, där uppe, på det allra heligaste.

Jag vill hellre se heligheten som en inneboende kvalitet i allt som finns. Heligheten är inte långt borta, eller främmande, utan finns i det nära, påtagliga: i luften vi andas, marken vi går på, människorna vi möter. Man kan säga att den finns där när vi vill se den. Heligheten bor inte i det särskilda – utan i det öga som betraktar, i den hand som håller, i den kropp som rör sig i riktning mot. Jag tänker mig helt enkelt att heligheten skapas av oss, eller återfinns, genom att vi hittar ett heligt tilltal till världen; genom att vi väljer att möta den sköra och okränkbara aspekten som finns i allt som lever.

Det här kanske låter komplicerat eller högtravande, men i själva verket ligger ett sådant tilltal mycket nära barnets tilltal när det leker. Barnet som hittar en låda, hittar inte en låda – utan en öppning, en möjlighet. Barnet ser inte begränsningen i tinget – utan potentialen. I leken kan lådan förvandlas: till en kiosk, en båt, en häst eller ett rymdskepp. Lådan blir det som barnet bäst behöver för att leka, utvecklas och själv bli till som människa. Lådan är inte helig eller okränkbar – men genom lådan har barnet hittat en nyckel in till skapandet av sitt eget okränkbara liv. På så sätt bär också leken på något okränkbart, och på en länk in till tillvarons helighet och mystik.

Också i den vuxna världen kan ting, platser och relationer bli bärare av förvandling. För mig är det ofta träd. Många gånger är jag för stressad för att uppleva det, men om jag har lite mer lugn i kroppen kan jag se på trädet ungefär som barnet ser på lådan. Det slutar att vara ett ting, och blir något levande som jag kan kommunicera med. Kanske ställer jag mig kind mot kind med trädet, och upplever den skrovliga, våtkalla barken, nästan känner hur saven rör sig därunder. Kanske lägger jag mig under trädet och låter trädkronans asymmetriska rörelser hypnotisera mig. Trädet kan vara precis samma gamla träd som jag passerar varje dag på väg till jobbet, utan att ens se det. Men när jag förhåller mig till det på barnets sätt så blir det plötsligt en port in till livets helighet, och jag blir närvarande i min upplevelse av att andas och finnas till.

Med detta tilltal kan egentligen vilket bord som helst bli ett altare, eller vilken bok som helst bli en helig skrift. Högaltaret i katedralen är med andra ord inte heligt i sig, men genom att placera det högt upp och långt fram har människor velat manifestera sin upplevelse av helighet. Frågan är vad du och jag behöver för att kunna öppna porten in till livet. Vad behöver vi för att resa oss upp ur TV-soffan, sluta upp med att fördriva tiden, och börja uppleva den?

Den där jävla balansen...

2009-05-08T09:38:00.000-07:00

Den där ständiga jävla förbannade balansen… När ska man hitta den i livet egentligen? Balansen mellan arbetet som ger överlevnad och lusten som ger liv. Balansen mellan strävsamheten som ger resultat och vilan som ger återhämtning. Balansen mellan att ta tag i sitt liv och att ge efter och bara följa med. Balansen mellan mina drömmar och alla andras förväntningar. Balansen mellan jordbundenhetens trygghet och tyglöshetens frihet.

Man får ju lov att hitta sina trick i tillvaron för att hanka sig fram, utan att helt ramla i ett av alla diken. Ett stort trick jag tog till när arbete och krav blev alltför dominerande i mitt liv var att flytta ifrån jobbet. Bosätta mig i Leksand, miltals ifrån akademisk kultur och konkurrens. En smula opraktiskt ibland att vara så långt från jobbet, men den frihet det akademiska livet erbjuder blir desto tydligare. Tiden är min. Jag bestämmer.

Så vad bestämmer jag då? Ja, mitt riskbeteende är inte att jag hamnar i soffan när jag borde jobba, utan snarare att jag fortsätter att styras av internaliserade krav på arbetstider som ska hållas eller pensum som ska utföras. Jag är min allra strängaste chef. Men efter ett ha gått på ett antal kraftfulla nitar hittade jag på ett lite mindre trick som hjälper mig att ordna upp min tillvaro. Det handlar om en sorts behovshierarki. Efter en långvarig utmattningsperiod hade jag insett att om jag inte är i form kan jag faktiskt inte utföra någonting. Och att det gäller att inse det i tid – annars kan återhämtningen ta månader eller år.

Alltså. Det finns tre områden i livet, tänkte jag: sånt jag behöver, sånt jag ska och sånt jag vill. Det jag ska, det är jobbet, räkningarna, tvätten – allt det som måste till för att livet ska fungera, rent praktiskt och ekonomiskt. Det jag behöver är allt min kropp och själ kräver för att jag ska klara av det jag ska och vill. I grund och botten handlar det om att äta, vila och motionera, men ibland kan det handla om att komma ikapp, prata av mig, bara släppa taget, få en massage eller pillra ner några frön i trädgården. Det jag vill – det är allt det andra. Allt det kreativa och spännande jag längtar efter att utveckla och förverkliga – men också alla saker jag vill unna mig, men som jag inte nödvändigtvis behöver.

Det sista är avgörande! Min prioritering är nämligen glasklar: vad jag behöver har alltid första prioritet. Har jag inte vad jag behöver, till kropp och själ, kan jag varken uträtta vad jag ska eller vad jag vill. Men då gäller det att jag kan skilja mellan min vilja och mina grundläggande behov! Jag kan längta mycket efter en heldagspromenad i solen, eller en förmiddag med deckaren och godispåsen – och vissa dagar behöver jag det verkligen. Andra dagar är det bara något jag vill, och då måste jag också se till att hinna det jag ska. Känner jag efter så vet jag väldigt väl vad som är lättja eller lust och vad som är tvingande nödvändighet.

Mitt största problem är att jag ibland ignorerar den nödvändiga vilan – eftersom den passar så dåligt in i mitt schema. Men den som får betala för den missen i långa loppet är ju ingen annan än jag själv, när jag inser att jag återvänt till ruta ett: den förbannade jävla balansen… vart tog den vägen?

Jämställdhetens tyranni?

2009-04-10T13:15:00.000-07:00

För ganska många år sedan gav jag upp jämställdhetstanken. Inte min feministiska grundhållning, eller mitt värnande om ett jämställt samhälle, men jämställdheten som bärande princip i en kärleksrelation. Den ledde bara till ständiga gräl om rättvisa och vem som senast diskade och på vilket sätt. Fruktlöst och ganska ointressant. Vem kan egentligen mäta vad som försiggår i en relation? Vem kan mäta vem som skapar och upprätthåller ett hem – sker det genom att hålla diskbänken ren, genom att fylla hsuet med gäster, eller genom att ta för givet att hemmet är en plats där man får koppla av? Vem kan väga vikning av tvätt mot tolerans för neuroser? Nej, till sist blir det omöjligt. Listorna över vem som bidragit vad till vilket konto (det ekonomiska, det sociala, det hygieniska, det kulinariska, det emotionella, det sexuella…) blir oöverskådlig. För mig blev det en återvändsgränd, och jag insåg att en kreativ relation inte kan bygga på rättvisa – åtminstone inte just den här relationen som jag stod i.

Så vad skulle då relationen bygga på? Vilka fundament återstod? Jag bestämde mig, helt självsvåldigt, för att testa ”generositet”. Bara på prov. Vad händer om jag byter ut jämställdhetsbarometern mot en som är inställd på generositet och tolerans. I mina nära relationer – och till mig själv. Den avgörande frågan är inte: vems tur är det att diska? Utan: har jag lust att diska idag? Om inte, får väl disken stå. Kanske tar någon annan tag i det – eller så tar jag det imorgon. Det märkliga var att det blev mycket mer jämställt när jag började tänka så. Det var som att hushållsarbetet plötsligen inte var belägrat, utan möjligt att ta sig an. Jag hade inte lagt beslag på projektet ”disk” som någon sorts arbetsledare med rätt att delegera, kommentera, korrigera. Diskbänken befriades från jämställdhetens tyranni (får man säga så, och ändå kalla sig feminist?).

Frågan är om det finns fler arenor som behöver och kan befrias från tyrannier som låser. Sexualiteten? Familjelivet? Moderskapet? Kan vi låsa upp tryggheten, till exempel? Vem ska skapa och vem ska konsumera den? Eller kan tryggheten helt dekonstrueras? Kan varje individ bli sin egen trygga hamn – och behöver vi alls leva i nära relationer då? Hur skulle en relation se ut som verkligen byggde på ett möte mellan två jämnstarka, självständiga och trygga individer? Sånt kan jag grubbla mycket på…

Familjer med häxor, tigrar och sengångare

2009-03-08T09:23:00.000-07:00

Jag har funderat en del över vilka familjebilder som förekommer i barnfilmer, och i synnerhet animerade filmer. Jag minns för ett par-tre år sedan: min dotter var 3-4 år och tittade gärna på Disney-filmer som Snövit och Askungen. Sedan fantiserade hon om prinsar och prinsessor, och ett grundläggande tema var att prinsessan (dvs hon själv) skulle bli bortburen av prinsen. Inte så uppmuntrande för hennes feministiska mamma som inom sig fördömde den passiva roll som tilldelats prinsessorna, och försökte hitta andra förebilder för sin dotter...

Sedan har jag reagerat på att allt fler animerade barnfilmer och tecknade serier faktiskt tycks presentera alternativa familjebilder. Härom kvällen fick jag som godnattsaga läsa en Disney-bok om Tiger i Nalle Puh. Den handlade om hur Tiger sökte efter sin tigerfamilj eftersom han längtade efter att få höra till någonstans, där alla skulle vara som han. Efter ett misslyckat försök av Tigers vänner att tillmötesgå hans behov genom att alla klä ut sig till tigrar och låtsas vara hans familj, slutar boken med att allesammans inser att de faktiskt redan ÄR hans familj. Nalle Puh, Nasse, Ior, Ugglan, Kängu och Ru, och (med viss tvekan) Kanin. Inte en kärnfamilj, en grupp av släktingar eller ens artfränder – men ändå hans riktiga familj.

Filmen Ice Age är ett annat exempel. I första filmen är det mammuten Manfred, den sabeltandade tigern Diego och den oemotståndligt outhärdliga sengångaren Sid som mot all förmodan bildar en ”flock”. I del två utökas flocken också med mammuten Ellie och hennes två styvsyskon – pungråttorna Krash och Eddie. Mammutarna blir flockens föräldrar, och sengångaren Sid fungerar som ”det där klibbiga mojset som håller oss ihop”, som Diego uttrycker det. Karaktärerna knyts till varandra, inte av blodsband, inte ens av vänskap eller gemensamma ”intressen”, utan av olika omständigheter och problem som föser dem samman. De ställs inför möjligheten att hitta lösningar tillsammans. Ur de gemensamma strapatserna växer sedan vänskap, lojalitet och kärlek – och en vilja att fortsätta höra ihop.

Ett exempel utanför den västerländska filmindustrin är Det levande slottet av Miyazaki Hayao. Här är det framför allt trolldom som tvingar samman de olika karaktärerna. Sofie är flickan vars förhäxning får henne att åldras till gumma på ett ögonblick. Med hjälp av en prins, förtrollad till en fågelskrämma, hamnar hon hos en självupptagen ung trollkarl, Hauru, som bor på det levande, rörliga slottet. Hos Hauru bor också pojken Mark, som är trollkarlslärling, och den egensinnige elddemonen Calcifer, som får slottet att leva. Till gruppen sluter sig så småningom också två karaktärer som ursprungligen var fiender: Ödehäxan och en liten hund som agerat spion. Här är det inte sengångarens ”klibbighet” som får gruppen att hålla samman, utan snarare Sofies empati, tålamod och praktiska rådighet. Mellan Hauru och Sofie utvecklas en kärleksrelation, men filmen slutar inte med paret i fokus. Istället blir det tydligt att gruppen inte bara har varit en tillfällig sammanslutning. De fortsätter att bo tillsammans allihop på det levande slottet, som en slags familj: trollkarlen, flickan/kvinnan, den lilla pojken, den gamla häxgumman, elddemonen och hundspionen. Inte en enda av dem är biologiskt relaterade till varandra.

Det känns som att det är bilder vi behöver, dessa lite annorlunda bilder av familjer. Mamma-pappa-barn-ikonen är så djupt rotad i oss att vi har svårt att se ens den som kulturellt betingad. Vi tror att familjen i denna tappning är ”naturlig”; att det är så det ska vara. I själva verket är alla sorters familjer kulturellt konstruerade. Det viktigaste är inte att alla de traditionella rollerna är besatta och hanteras korrekt – utan att familjen rymmer trygghet, öppenhet, kärlek och tolerans i balanserade proportioner. Det klibbiga sengångarmojset behövs, lika väl som Hauros vågade utfärder i det okända – och ingen kan veta var man bäst hittar de kvaliteter som man behöver för att växa och må bra: hos sin partner, sina barn, sina föräldrar – eller hos en identitetsförvirrad mammut, en omvänd häxa eller en skuttgalen tiger.

Ärlighet, ångest och kallprat

2009-02-10T14:24:00.000-08:00

När jag var runt 20 var jag existentiell dygnet runt. Konstant medveten om varats och min egen olidliga lätthet. Skitjobbigt. Min ambition var också att alltid vara ärlig intill benmärgen, och jag blev därför till sist helt inkapabel att kallprata. Om man stötte på mig på gatan och slängde ur sig ett ”hur är läget?” riskerade man att bli serverad ett ”jag har livsångest” i ansiktet. Jag kunde inte förstå meningen med att inte säga hur det var. Vad kunde rimligtvis vara poängen med att hålla masken och spela med? Varför skulle jag säga att allt var bra, när allt var skit? Nej, undan med all falsket och förljugenhet! Sanningen skall göra oss fria! Framför allt skulle sanningen revolutionera alla stackare som ännu inte insett att de egentligen, bakom de äckligt käcka fraserna och välnoppade ögonbrynen, var små ynkliga ångestknyten. De borde tacka mig!

Det var det ju förstås aldrig någon som gjorde. Som tur var blev jag också, med tiden, äldre. Började inse att man inte kan vandra helt hudlös genom livet. Det blir så fruktansvärt ansträngande – inte bara för en själv. Istället för att revolutionera så värst många tillknäppta ångestknyten blev det en smärre revolution för mig att inse välsignelsen med kallprat. Att det faktiskt inte bara handlar om falskspel och fasad. Att det kan representera ett försiktigt nosande i utkanterna innan man eventuellt öppnar upp och bjuder in lite mer. Jag började också så sakteliga förstå att man ibland kunde förmedla närvaro, tröst och förståelse utan att alla svarta kort lades på bordet.

De flesta människor lär sig det här mer automatiskt och lättsamt. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig en person eller mask, som faktiskt är det latinska ursprunget till ordet "person". Att bli en person är fullständigt nödvändigt för att kunna fungera socialt och kommunicera begripligt. Man skulle kunna säga att det är den mer fysiska formen av att tillägna sig ett verbalt språk. Vi måste använda gemensamma ord för att göra oss förstådda – och vi måste skapa oss sätt att bete oss som går att begripa i den kultur där vi lever. Jung pratar om personan som det som både kommunicerar och skyddar våra inre själv.

Tricket är väl att hitta en balans mellan personan och självet, eller mellan vår yta och vårt djup. Att känna att vi har ett fredat rum inuti oss – men också att det finns möten där vi vågar glänta på dörren dit in. Att rummet inte är vare sig vidöppet för alla eller konstant tillbommat. Det fredade rummet innebär inte att det skulle finnas ett sant jag dolt någonstans i djupet. Det finns ingen ”egentlig” Maria som jag kan hitta bara jag gräver tillräckligt djupt. Men i vissa möten, i vissa situationer och relationer känns det mer bekvämt för mig att öppna mig och utvecklas vidare. Det är inte möten där jag kan vara mig själv, utan snarare möten där jag blir mig själv – hela tiden.

Att mötas helt enkelt

2009-01-23T09:18:00.000-08:00

I tisdags träffades femton kvinnor i åldrarna 24-60+ kring brasan i min tankesmedja. Jag hade bjudit in till ”tankecirkel”, eftersom jag längtade efter ett sammanhang där jag kunde få prata om det som angår oss på djupet: livet (och hur vi formar det), kärleken (och hur vi gestaltar den), döden (och hur vi lever med den). Jag tänkte att så djupsinnig är det väl inte många som vill och orkar vara. I synnerhet inte såhär på landsbygden där det nästan kan kännas lite suspekt att komma ut som intellektuell. Istället visade sig ett enkelt mailutskick resultera i stor uppslutning, och golvet i min tankesmedja fylldes till bredden. Några jag känner, flera jag aldrig sett förut. Det vi samlades kring var väl en längtan efter att få en stunds paus från det triviala och oviktiga som så ofta fyller vår tillvaro.

Och det som framför allt slog mig, när jag satt där i cirkeln, omgiven av människor med olika livsöden, yrken och erfarenheter, är hur enkelt det egentligen är. Att det räcker så himla långt att bara slå sig ner en stund, och ta sig tid till att lyssna. Att det inte spelar så jättestor roll hur sofistikerade frågor vi formulerar, eller vilka slags livsfilosofier vi kommer fram till. Det viktiga är att våga bli lite naken en stund och bara säga: ”Här är jag. Jag är inte säker på vad meningen är. Jag är inte säker på vart jag ska gå härnäst. Men jag bryr mig om livet, och jag är beredd att dela en smula av det med er.”

Att mötas helt enkelt. Så enkelt, och ändå så oerhört svårt.

Den väntande himlen?

2009-01-13T05:12:00.000-08:00

Var på begravning i lördags och blev rörd och upprörd. Rörd över min gamle grannes sorg över sin livskamrat sedan sextio år, och tårarna i hans öppna, ärliga ögon. Rörd över alla bybor som jag nyss såg vid julmarknaden, och i somras på vår egen uteservering med vin i hand och skratt i mungiporna. Nu samlas de kring kistan och minns kvinnan som växt upp i byn, och delat vägar och vyer med oss andra. Att få dela livets gång med varandra känns enkelt, naturligt och meningsfullt.

Men jag blir upprörd över prästens ord. Över 80 % av de som avlider i Sverige begravs fortfarande enligt Svenska kyrkans ordning. Men det är bara 18 % av svenskarna som tror på en personlig Gud – och det vet kyrkans representanter om. Min granne är inget undantag. Han tror bara ”lite sådär”, och var aldrig någon aktiv kyrkobesökare. Han vänder sig till kyrkan när frun har dött, för vart skulle han annars vända sig? Innan begravningen pratar han med mig och verkar osäker på vad han kan förvänta sig. Men en sak är han på det klara med: ”prästen vill väl få säga sitt”. Han tar för givet att prästen vet bäst, och har inga som helst intentioner att lägga sig i – trots att det är han som ska ta farväl av sin fru.

Så hur förvaltar då prästen detta förtroende? Ja, huvudbudskapet är enkelt: ”om man lever sitt liv väl så öppnas himlens port vid livets slut”. Därför kan han också lova min granngubbe att han kommer att få träffa sin fru igen när hans utmätta tid är slut – givet nu att de har skött sig väl i livet, båda två.

Jag skruvar mig i olustigt kyrkbänken. Hur kan han säga så? Javisst, prästen representerar Svenska kyrkan och dess bekännelse och talar väl bara (förhoppningsvis) utifrån sin tro och övertygelse. Men för det första kan han väl inte mena att han vet? Att den bild av himmelriket som han målar upp för oss är på riktigt – att just han sitter inne med svaret? För det andra – även om han ser det som sin uppgift som präst att förmedla detta budskap, hur tror han att det landar hos oss som sitter där? Som inte tror mer än ”lite sådär”. Maken som sörjer och försöker hitta en mening att leva vidare ensam, trots att han snart varit här på jorden i nittio år – tror prästen att hans sorg blir lättare att bära om han myndigt utlovar en förestående återförening i himlen? Då upplever jag bybornas tysta närvaro och respekt inför kistan med den döda som ett mycket starkare tecken på tröst, och på gemenskap inför den station vi alla färdas emot. Om det är en ändstation eller vägkorsning vågar inte jag uttala mig om.

"Intressanta" människor

2009-01-09T12:02:00.001-08:00

Igår kväll våldgästade jag hos en god vän och hennes sambo, blev bjuden på god mat, skön säng och nära samtal. Vi talade om framtida projekt, och min vän berättar om den resa hon planerar till våren. Australien, Filippinerna, Mongoliet och Transsibiriska järnvägen. Hon är en sådan människa som alltid har rest mycket. Fortfarande efter 50-strecket söker hon spänning, intensitet och utmaningar, och lockas av mötet med det främmande. Hon beskriver den speciella upplevelse hon får när hon reser själv – att det skapar en frihet som ofta leder till oväntade möten och situationer. Folk blir generösa och gästfria på ett annat sätt, och det är lättare att bli inbjuden bakom turismens kulisser. Mötet med de andra blir för henne också ett möte med sig själv och sidor som hittills varit okända för henne.

Jag funderar lite över det där med de intressanta mötena. Hur uppstår de? Vad är det som gör ett möte spännande, som får ens cirklar att rubbas? Ibland pratar vi om vissa människor som ”intressanta”, som om det vore en speciell egenskap, eller ett medfött karaktärsdrag. ”Intressanta” människor är bra att umgås med. Det gäller ju att spendera sin tid väl och inte slösa bort den på meningslösa kontakter. Att umgås med ”intressanta” personer handlar inte om den form av strategisk networking som kan kopplas till karriär. Snarare är det en strävan efter att göra de saker och umgås med de människor som kan resultera i ett ”intressant liv”.

För mig har det blivit svårare att upprätthålla en sådan strävan. Sedan ett drygt år tillbaks bor jag i en liten småstad, och här finns inte samma möjligheter att välja ut en kvalificerad klick att stimulera sig med. När urvalet blir mer begränsat märker jag också att det inte handlar så mycket om hur ”intressanta” människor är – på någon odefinierad skala – hur mycket man har gemensamt, eller vilka kulturella koder man delar. Det som är avgörande är ju helt enkelt om man möts eller inte. Om man vågar öppna sig, skala bort lite av ytan, dela med sig en smula av sin sårbarhet och längtan – då är alla möten värdefulla och alla människor intressanta. Granngubben som sörjer sin fru, snickaren som undrar vad livet går ut på, barnvakten som växt upp på barnhem.

Visst reser jag gärna till fjärran kulturer, och snart kanske jag packar ryggsäcken igen. Men är det inte egendomligt hur långt vi ibland måste förflytta oss för att hitta det som finns här hela tiden: oss själva, livet, och människorna som delar det med oss?

Bloggen öppnas

2008-12-30T09:12:00.000-08:00

Härmed öppnar Omnikulturs Tankesmedja sin blogg!

Leksandsvintern biter hårt i kinderna, och rimfrosten frossar i kvistkläder av kristall. Det är är en vansinnigt vacker vinter. I Omnikulturs tankesmedja är härden varm. Här smids frågor och undringar, här bankas resonemang till vettig form och teori löds till erfarenhet i den hermeneutiska verkstaden. Vad är då tankesmedjans fokus?

Utgångspunkten är följande: Alla människor har olika kulturella rötter och olika sätt att forma sina liv. Men att vara människa innebär också att dela en rad villkor med alla andra människor. Existensen är gemensam – men formerna varierar. Detta är vad som gör livet på jorden spännande, komplicerat och utmanande! Vi kan både mötas och förstå varandra – och uppleva varandra som fullständigt obegripliga. Ibland till och med samtidigt.

Omnikulturs tankesmedja vill diskutera kultur, existens och mänskliga uttryck och belysa både det som är gemensamt och det som skiljer oss åt. Genom att lyfta dessa frågor vill tankesmedjan gynna kulturell och existentiell olikhet, mångfald och tolerans. Som huvudskribent på bloggen kommer inläggen också att påverkas av mina intressen som forskare: rit, sekularisering, hälsa och normalitet.

För mer information om tankesmedjans och Omnikulturs verksamhet i övrigt hänvisar jag till vår hemsida: www.omnikultur.se

Välkomna hit!

Maria Liljas Stålhandske