Klaviaturer, kaleidoskop och det sanna jaget

Häromveckan hörde jag några forskare på radio tala om ljuset, och ljusets våglängder. Vi vet ju alla att vårt öga inte kan uppfatta alla dessa våglängder, utan bara ett visst spektrum. Men vet ni hur lite vi egentligen kan se? Tänk er klaviaturen på ett piano, sade forskarna jag lyssnade till. Människans öga kan se ungefär vad som ryms inom en oktav på pianot. Men om man skulle lägga in resten av ljusets våglängder på samma klaviatur skulle den få sträcka sig hela vägen till solen. Pianot skulle behöva sträcka sig ut i rymden, förbi Venus och Merkurius och ända fram till vår sol, för att räcka till!

Det går inte att begripa. Våra möjligheter till förnimmelse – vare sig det gäller syn, hörsel, lukt, smak eller känsel – är så fruktansvärt begränsade. Vi rör oss inom ramen för en liten, liten skärva av det vi kallar verkligheten. Ur det perspektivet känns det som en omöjlighet att skaffa sig en korrekt bild av verkligheten. Som människor har vi helt enkelt inte tillräcklig kapacitet för att avgöra vilken av alla konkurrerande världsbilder som är sann, i en objektiv mening. Däremot kan vi ana att vissa sätt att se hur olika världsbilder påverkar oss och vårt sätt att vara människor. Vissa sätt att se på världen tycks bättre lämpade för humanism och medmänsklighet – medan andra tycks lägga grunden för imperialism, förtryck eller rovdrift på naturen.

Hur är det då med oss själva? Finns det något sant jag, någon kärna som jag kan komma åt innerst inne, om jag bara skrapar av tillräckligt mycket av ytan? För många år sedan deltog jag i en kurs i genren ”självutveckling” och träffade en kvinna som deltog väldigt intensivt i alla övningar. Hon dansade sig svettig, sjöng och ylade (precis som vi andra på kursen) – men ändå var hon på något sätt besviken. Hon hade varit med i en massa självutvecklingskurser, men tyckte fortfarande inte att hon hade hittat sig själv. Hon sökte frenetiskt efter någonting som ständigt drog sig undan.

Jag tror att det är lika omöjligt att hitta ett sant jag, som en sann bild av verkligheten. Det finns förmodligen en objektivt ”sann” uppsättning atomer och molekyler, erfarenheter och minnen, kött och blod som tillsammans utgör det jag kallar för ”mig själv”. Men den uppsättningen kan också sättas samman, kombineras och beskrivas på oändligt många sätt. Glasbitarna i ett kaleidoskop formar sig till ständigt nya mönster när vi skakar det, och när vi tittar på mönstren kan vi tolka dem som figurer eller bilder. På samma sätt kan en människas delar ruskas om och sättas samman i oändligt många varianter, som kan tolkas i en mängd olika berättelser. Vilket mönster och vilken berättelse är då mest sann? Kanske är det egentligen mer relevant att fråga: vilken berättelse fungerar bäst? Vilken berättelse om dig själv ger dig mest styrka, kraft och glädje att gå vidare i den värld där du lever? Behöver du kanske en känsla av sanning helt enkelt för att livet ska vara mödan värt?

Vad tror vi på, egentligen?

I min forskning fascineras jag ofta av det sekulariserade samhällets paradoxer: vi har aldrig tidigare varit så fria att tänka och uttrycka oss som individer. Sett ur ett globalt perspektiv är svenskarna till och med extrema: ingen annan befolkning har i så stor utsträckning släppt sin religiösa tro och vänt de gamla auktoriteterna ryggen. Men det är inte riktigt hela sanningen…

Det som är speciellt med Sverige, jämfört med övriga Europa, är att så många tillhör kyrkan, utan att beskriva sig som troende. En mycket liten andel svenskar tror idag på en personlig Gud. 70 % av svenskarna tänker (ibland eller ofta) på meningen med livet, men ungefär lika många svenskar säger att de inte är religiösa. 90 % av svenskarna deltar i kyrkliga gudstjänster bara en eller ett par gång per år, eller ännu mer sällan. Samtidigt är mer än 70 % av den svenska befolkningen fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan. Varför är det så? De kyrkliga riterna, om man bortser från söndagens gudstjänst, utgör en del av svaret.
Sekulariseringen har inneburit, i sitt första skede, att människor har tappat sin trosmässiga koppling till kyrkan, men däremot har tillhörigheten fortlevt, genom det fortsatta brukandet av kyrkliga handlingar.

Här kommer just den svenska paradoxen till uttryck: man vill fortsätta vara medlem i kyrkan och döper gärna sina barn (56 % av alla nyfödda) och begraver sina anhöriga (83 % av alla begravningar) i kyrkan – men man har ingen egen tro och beskriver sig inte som religiös. Därför är det inte heller så konstigt att det allra flesta som väljer att till exempel gifta sig i kyrkan inte gör det av religiösa skäl, utan för att det är extra festligt och högtidligt. Att prästen kanske pratar om gud har man överseende med – prästen måste ju trots allt följa sin övertygelse, och det är viktigt att allt görs på rätt sätt.

Men frågan är då: vad tror då egentligen svenskarna på? Till vardags behöver vi ju oftast inte svara på den frågan. Livet rullar ju på så bra ändå. Men för eller senare ställs alla människor inför svåra situationer som inte kan lösas enbart genom materiella resurser. Du måste ta ett svårt beslut, hantera en stor orättvisa, eller lära dig att leva med en oväntad motgång.

Finns det något som vägleder dig? Något som håller dig uppe? Som driver dig vidare?

Sekterism i världsvid kyrka måste debatteras

Bitte Assarmo skriver (på Brännpunkt i SvD den 15 april) angående pedofilskandalen till katolska kyrkans försvar. Sexuella övergrepp mot barn är naturligtvis inte något specifikt för katolska kyrkan – det förekommer i alla miljöer. Celibatet är inte orskaen till övergreppen, menar Assarmo, som tycker att debatten styrs av fördomar mot katolska kyrkan. Men Assarmo tycks inte ha insett vad som är den främsta orsaken till att övergreppen blivit så uppmärksammade världen över – nämligen det faktum att kyrkans företrädare genomgående har uppmanats att sluta leden kring de obehagliga händelserna för att inte skada kyrkans trovärdighet.

I den bemärkelsen skiljer sig inte heller katolska kyrkan från andra övergreppsmiljöer, som ofta är slutna och hierarkiskt ordnade. I den incestuösa familjen hålls den yttre fasaden intakt och offrets beroendeställning till förövaren gör mörkertalet stort. Övergreppen tycks bli möjliga just för att det saknas öppenhet och insyn, och för att makten är koncentrerad till en person. Det uppseendeväckande i ”den katolska” pedofilskandalen är att det inte handlar om en enskild förövare som valt att mörklägga sitt beteende – utan om en världsvid kyrka. Assarmo lyfter fram omsorgen om offren, men en sådan omsorg kräver att katolska kyrkans kultur utreds – som en miljö där övergrepp inte bara har förekommit utan också systematiskt tystats ned.

Övergreppsdebatten gör det möjligt för katolska kyrkans ledare att ”rena kyrkan” menar Assarmo. För att denna reningsprocess ska bli trovärdig, också för oss som står utanför den katolska tron, måste den inbegripa just en öppen debatt kring de organisatoriska strukturer som gjort tystnadens kultur möjlig. Det kräver att katolska kyrkan vågar göra upp med sina sekteristiska drag och öppna portarna för ifrågasättande och utveckling.

Att vara lycklig – eller levande

På Omnikulturs Tankecirkel i tisdags ställde sig en av cirkelns kloka kvinnor frågan: ”Vad är vi för varelser egentligen? Vad håller vi på med? Varför måste vi bråka och krångla till allt så förfärligt? Varför räcker det inte bara med att titta upp på stjärnhimlen en klar vinternatt?” Det är på pricken, tycker jag. Varför ska det vara så förbaskat svårt att vara lite nöjd och glad? Här är vi människovarelser, placerade på en planet i ett oändligt universum. Vi färdas alla en kort stund tillsammans genom den stjärnbeströdda evigheten – och så ägnar vi våra liv åt att bekymra oss! Vi sneglar missunnsamt på våra vänner som verkar ”lyckas”, eller är upptagna med bilder av livet som livet aldrig verkar kunna nå upp till. Och så riskerar vi att missa alltihop!

Ämnet är både banalt och fundamentalt. Det finns egentligen ingenting svårare att fundera över än vad allting går ut på, och hur man bäst kan leva ett människoliv. Samtidigt är vi ständigt omgivna av kloka råd och hurtfriska metodböcker (eller bloggar som den här!). Medveten närvaro och mindfulness, yoga och självkännedom, transcendental meditation och kostfibrer. Bara vi utbildar oss lite till och jobbar lite mer på oss själva kan vi nå fram – ibland genom mirakelkurer som bara ska ta några veckor.

Visst finns det mycket visdom vi kan tillägna oss, och det är klart att det är spännande att pröva nya sätt att tänka och förhålla sig till livet. Men är lyckan verkligen ett pris som tilldelas människan för väl utförda livsuppgifter? Ja, ibland tänker man nog så. Ofta kommer jag på mig själv med att se lyckan som ett avlägset mål, som kanske kan få avnjutas, bara

• vi har renoverat färdigt huset
• jag äntligen får semester
• min partner lyckas förstå mig
• jag får ihop alla bitarna i livspusslet

… eller nåt annat mer eller mindre ouppnåeligt mål. Och så strävar jag på, precis som alla andra, med jobb och vardag, familjeliv och projekt, och hoppas och väntar på att lyckan någon gång ska ramla ner över mig. Men är det verkligen vid de där slutpunkterna, när allt faller på plats, som jag mår som allra bäst?

Kanske är ändå detta med närvaro en mycket viktig nyckel. Om jag tänker tillbaks på stunder då jag mått riktigt bra är det egentligen inte lyckan jag ser – utan närvaron i både det stora och det lilla, både det njutbara och det svåra. Känslan jag framför allt värderar är känslan av att vara helt och fullt ut jag. Oavsett om jag våndas eller är tillfreds. Och det är egentligen inte svårare än så: att titta upp mot stjärnhimlen och konstatera att här är jag, just nu, jag är människa och jag lever. Men då handlar det inte om att vara lycklig – utan att vara levande. Och det är väl precis det som är så svårt…

Normotisk eller galen?

Är du fullt normal? Har du tagit alla test? Normallång, normaltränad, normalsexig och normalkompetent? Jagas vi inte alla, mer eller mindre, av kraven på konformitet och anpassning – normalitet?

I fredags lyssnade jag till en föreläsning av Margareta Svensson Paras, chef för Uppsala stadsmission. Jag hade bjudit in henne som gäst till min universitetskurs i Uppsala om livsåskådning och psykisk hälsa. De människor som Margareta möter i sitt arbete kan knappast beskrivas som ”normala” eller ”anpassade”. De är arbetslösa, narkomaner, alkoholister, psykiskt funktionshindrade, kriminella – och dessutom saknar de oftast bostad. Vad är samhällets mål för dessa olycksbarn i välfärden? För de allra flesta som Margareta möter är ett eget hem det som står längst upp på önskelistan. En dörr att kunna stänga om sig, en egen säng. Men i Uppsala kommun krävs att du varit nykter i ett halvår innan du kan få hjälp med bostad. Anpassning först – sedan får du vara med. Frågan är hur lätt det är för Anki, som varit alkoholist i 18 år, eller Micke, som missbrukat droger sedan han gick i högstadiet för femton år sedan? På kursen i Uppsala pratar vi vidare om hur man ser på hälsa och normalitet, och jag lyfter fram Lennart Nordenfeldts definition av hälsa: ”graden av handlingsförmåga i relation till ens vitala mål”. Vad händer om total nykterhet inte ingår bland Ankis vitala mål? Kan samhället acceptera henne ändå? Finns det rum för människor som inte vill anpassa sig till normen om lyckadhet?

Till skillnad från Anki (som bara är ett uppdiktat exempel) har jag bostad, arbete och är väldigt välanpassad. Nästan för anpassad ibland, kan jag tycka. För oss som tillhör de ”välartade” lurar nämligen ett annat problem: risken att bli onormalt normal. Eller normotisk, som psykoanalytikern Christopher Bollas kallar det. För den normotiska människan är det allt överskuggande målet just att vara normal och anpassad. Det gäller att passa in i alla tabeller och diagram, att inte spreta ut för mycket åt något håll, och att lyckas alldeles lagom mycket. För den normotiska har det normala blivit så viktigt att han eller hon tappat bort sin egen drivkraft – sin egen känsla av vad som är viktigt eller värt att sträva efter. Därför blir till sist livet tomt och meningslöst. Man har utåt sett visserligen lyckats alldeles utomordentligt väl, men frågan är varför och för vem? Kanske landar man till sist i orden: ”alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”.

Donald W Winncott, som tillhör samma psykoanalytiska skola som Bollas, har ett väldigt skönt sätt att se på hälsa som jag ofta återvänder till när jag behöver avnormotiseras: hälsa är att känna sig verklig och levande. Och det kan jag mäkta med, oavsett om jag är utmattad, alkoholiserad, sängliggande eller mitt i karriärens stormsteg. Fast det är troligare att jag missar det när jag jagar efter normalitetens prispokal. Hellre då lite sjuk och galen – men levande!